Fråga mig inte hur jag mår för då gråter jag..

Going down and fast.

Hade mitt möte idag, gick bra och alla var snälla men kändes ändå tugnt.
Det slog mig när jag satt med min nummerlapp i högsta hugg på Skatteverket.
Då kom tårarna :(

Trött på allt krånglande och bökande, att inte kunna vara friskt nog att göra saker
som jag vanligtvis klarat utan att skänka det en tanke. Men kroppen och sinnet klarar
inte mer. Speciellt inte nu under stress. Jag börjar få mer o mer panik över alla
miljarder lappar som skall skickas till dess olika myndigheter. De vet ju knappt själva
vad de håller på med.

Paniken över att en missad lapp, ett missat samtal kan betyda att jag inte kan betala räkningarna i tid.
Jag klarar inte av att vara så alert då jag försvinner in i mig själv vissa dagar.
Därför föreslog dem att jag skulle fundera till att någon utomstående tog över den biten åt mig.
Hjärtat stannade där en stund. Jag vet att det är där för att hjälpa mig men det får mig
bara att känna mig mer hjälplös. Men om jag lyckas se förbi min stolthet och se det var mitt
behov ligger så skulle det onekligen underlätta. Men nu finns det mer att peka på, mer
som säger vad misslyckad jag är som inte kan ta hand om mig själv.
Något jag gjort hela mitt liv ända sen låg ålder.



Fråga mig inte hur jag mår för då gråter jag.. Eller ljuger som vanligt. Jag visste att
denna effekten skulle komma nu när jag börja jobba igen. Om jag klarar en bit blir någon
annan lidande. I detta fallet känns det många gånger som jag kompromissar mitt förstånd.
Sen all den jävla skamen man känner. Jag har alltid varit öppen med att jag är sjukskriven.
Dem som skräms iväg redan där kan lika gärna försvinna. De andra som stannar och lyssnar, fine.

Aldrig sett det som en stor sak förrens nu. Nu ska livet granskas, vändas på, alla behöver veta
alla detaljer om ditt liv för att skriva en sammanfattning på papper. Därefter lämnas ärendet,
i detta fall JAG som person över till nån annan som börjar om igen och igen och igen.
Till vilken nytta?

Men nu när jag i vissa fall trodde jag var påväg framåt märker att så inte är fallet.
Och att energin börjar ta slut igen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0